Endorfiner

I min träning har jag länge funderat kring det där med endorfiner och lyckokänslor som ska uppkomma efter ett löppass eller liknande. Att uppnå lyckokänslor efter ett träningspass har mestadels känts som en myt och något ouppnåeligt för en otränad stackare som mig.

Men plötsligt händer det, en hittar en sport och en träningsform som passar. Och plötsligt lyckas jag motivera mig själv att både springa och styrketräna, för att det är kul, för att jag vill bli stark, för att jag vill bli en bättre derbyspelare. Det känns inte längre som något tvång, jag är sugen på att gå till gymmet för att det har blivit kul. Att jag blir en bättre derby-spelare har blivit en positiv sidoeffekt som motiverar mig att träna ännu hårdare. För första gången någonsin ser jag resultat och uppnår en lyckokänsla efter avslutat pass.

Nyckeln för mig har inte varit att tvinga sig iväg till gymmet för att göra den obligatoriska träningen, nyckeln har varit att hitta en sport och ett sammanhang där vi har så sjukt kul att jag inte ens tänker på att det är träning. Där min dåliga kondition motiverar mig att träna mer för att bli starkare och bättre.

Att hitta ett kroppspositivt sammanhang har varit avgörande för mina positiva känslor kring träning, att hitta ett sammanhang där jag känner mig trygg i den kropp jag har idag.

Det är svårt att beskriva hur glad jag är över detta, träningen tar allt större del av mitt liv. För att det är kul!

Igår hade vi free skate på träningen, vilket resulterade i en awesome baskethandbollsmatch med tacklingar på skates. Att åka utan att fundera på vad en gör med fötterna är ett asbra sätt att inse hur mycket en faktiskt kan göra, att de flesta begränsningarna sitter i huvudet.