I lördags gick jag för tredje gången i prideparaden, en fantastisk avslutning på pridefestivalen som i år levt upp till alla förväntningar. En salig blandning av seminarium, lycka och fest. En intensiv men underbar vecka.
På lördag morgon läste jag en ledare från Tidningen Dagen. Efter att ha läst den kände jag ett ännu större behov av att gå i paraden. De har fått ett gäng saker om bakfoten som jag tänkte bemöta utifrån bästa förmåga i det här inlägget.
"Och det paradoxala är att den växer år från år samtidigt som den grupp människor vars syften den avser gynna i vårt land blir allt mindre underpriviligerad och diskriminerad."
Att pridefestivalen växer tyder enbart på en sak, fler människor har fått mod och möjlighet att komma ut och ta del av festivalen. Fler människor har insett behovet av att prata om hbtq-frågor och att det är något som berör oss alla, oavsett sexualitet.
Att festivalen växer varje år ser jag som en fantastisk utveckling, det betyder dock inte att alla hbtq-personer lever på lika villkor i Sverige som de som passar in i heteronormen. Dessutom, att till exempel vara kille och leva med en annan kille är fortfarande inom den tvåkönsnorm som kännetecknar vårt samhälle. Att det skulle finnas två kön, och att man blir kär i antingen det ena eller det andra är något som inte ifrågasätts lika mycket idag, det stämmer.
Däremot transpersoner som luckrar upp tvåkönsnormen är idag enormt utsatta för hot och våld i samhället och många transungdomar (och vuxna) mår mycket dåligt. "65 procent av Sveriges transungdomar har allvarligt övervägt att ta sitt liv och nästan var tredje har gjort minst ett försök". (Hon Hen Han, 2010)
Detta är enbart ett exempel av många grupper som mår dåligt, att det har blivit bättre i Sverige betyder inte att vi kan ge upp kampen. Det betyder att vi varje dag måste stå upp för de rättigheter vi vunnit och kämpa för att alla ska kunna känna sig trygga.
"Ännu en paradox har sin utgångpunkt i att det å ena sidan betonas att de människor som ingår i hbtq-kollektivet är som alla andra och därför inte ska särbehandlar och å den andra argumentera och arbeta för just särbehandling i olika avseenden. Så slår man knut på sig själv."
Att behovet av särlösningar existerar är en konsekvens av att samhället inte är jämlikt, och är en nödvändighet under kampen för ett likställt och jämställt samhälle. Att säga att de som idag söker sig till separatistiska sammanhang och trygga rum för att klara sig motverkar kampen för ett samhälle där alla behandlar lika är att sparka åt fel håll. Låt den som behöver ett tryggt rum få ha det och kämpa istället för att behovet ska minska.
Det finns många sammanhang där separatistisk verksamhet kan göra nytta. För mig har möjligheten att träffa andra personer som har en hörselnedsättning på våra egna villkor betytt oerhört mycket. Det har gett mig både verktyg och ökad självkänsla inför de utmaningar jag ställs inför i ett otillgängligt samhälle.
"Sådant kan man ägna sig åt och föra fram när positionen är säkrad. För hbtq-personer i andra delar av världen är situationen annorlunda. Här finns all anledning till att vi ska ta tydlig ställning, även för den som anser att utlevd homosexualitet står i strid med Bibelns ord och Guds vilja."
"Sådant" syftar här på de ovan nämnda särlösningarna. Att det är värre i många europeiska länder i vår närhet betyder inte att vi ska släppa kampen vi för hemma. Jag skulle älska om Tidningen Dagen la ner kraft och resurser på att bekämpa den utbredda homofobi som sprider sig i Europa.
Så snälla Tidningen Dagen, sparka inte på den som ligger ner, sparka på heteronormen och tvåkönsnormen. Sparka åt rätt håll så kan vi alla bidra till ett bättre samhälle där alla kan delta på lika villkor utan att vara rädda för att få stryk på grund av vem de är.
(På bilden: en brandbil sprutar vatten så att det skapas en regnbåge i solskenet.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar