Teckenspråk i Doctor Who

Igår så tittade jag igenom de senaste avsnitten av Doctor Who och kom äntligen till det avsnitt där en döv skådespelerska är med i serien för första gången.

Doctor Who fungerar ju så, olika bikaraktärer är med ett avsnitt eller två för att sedan försvinna igen. Och den här gången har vi kommit till någon slags bas under vatten och arbetsledaren för gruppen som arbetar där är Cass, som är döv. 

Precis som alla andra döva på en hörande arbetsplats har hon med sig en teckenspråkstolk. 

Cass, den döva spelas av Sophie Leigh Stone och hennes tolk Lunn spelas av Zaqi Ismail. (Enligt IMDB)

Vi stannar där så länge. Jag lovar. Blogginlägget kommer inte spoila något för er om själva handlingen. (Inget viktigt i varje fall.)


Först vill jag prata om representation. 

Representation är otroligt viktigt. Jag blev superglad när jag såg att det var en döv skådespelerska som skulle vara med i Doctor Who. Ännu gladare när jag såg att avsnittet och såg att det var riktigt bra gjort. Jag kunde se att hon var döv. Det var på riktigt. 

Jag vet, jag är inte döv. Men hon representerade ändå en grupp jag står nära. Som jag i mitt vardagliga liv är en del av. Hon representerar det jag ser varje dag. Det som är min verklighet. 

Representation är otroligt viktigt. Det bekräftar för oss att vi faktiskt finns. Att vi är på riktigt och att våra livsberättelser är viktiga. Ännu bättre är det när programmet faktiskt inte handlar om döva utan om något helt annat. Hon bara råkar vara en döv person just där och då. Hon är inte tjänare, förtryckt eller något sånt. Hon är stark och smart och lika dum som de andra i serien. 

Det är riktigt bra gjort i serien. Hon är döv på riktigt. Det är porträtterat på ett bra sätt. När det är filmat ur hennes perspektiv så är det tyst, vilket jag uppskattade. Det är rimligt och bra på alla sätt och vis.

Men, och det är ett ganska litet men, men som för oss döva och hörselskadade är otroligt skrattretande (Jag berättade för mina kollegor på lunchen, de höll mycket riktigt på att skratta ihjäl sig). Det är tydligt att manus är skrivet av nån som inte har en aning om hur det är att vara döv. 


Tänk dig följande scenario. Du är på någon sorts bas under vatten. Det finns farliga spöken som du är rädd för. Du kan inte höra dem röra sig. För vem hör egentligen spöken? Hur går du då? Går du och tittar rakt fram? 

Eller sneglar du kanske över axeln då och då? Typ hela tiden? Det skulle i varje fall jag göra om jag var rädd för spöken som jag inte kan höra. 

Så Cass är där, ensam, hör ingenting. Och tittar bara rakt fram?!

Nu pausar vi igen. Döva och hörselskadade använder synen till mycket, Har ofta ett bredare synfält och reagerar på saker i periferin, för det är så vi är vana vid att få information om vad som händer omkring oss. Vi använder synen otroligt mycket. 

Så realistiskt sett så skulle Cass snegla bakom sig och få syn på spöket som är bakom henne. 

Istället får vi en sekvens där spöket går och släpar något tungt (och farligt) i marken bakom den döva personen som aldrig vänder sig om. Vi hoppar mellan hennes tysta perspektiv och omvärldens där man tydligt hör hur metallföremålet släpar i marken preciiiis bakom henne. 

Vad gör Cass då? Istället för att vända sig om, få syn på spöket och springa iväg.

Jo hon sätter sig på huk, långsamt. Lägger handflatan mot marken. Känner vibrationerna från det tunga farliga metallföremålet som släpar i marken. Får en "inre bild" av vad det är för föremål (say what?!) och springer undan i sista sekund. För ljud ska visst vara viktigt. Även i en situation där hon uppenbart inte behöver ljud för att få reda på vad so händer. 

Varför vänder hon sig aldrig om?!

Men förutom detta (och att tolken tolkar allt simultant med att det sägs) så var det fantastiskt bra gjort och roligt att se teckenspråk i Doctor Who. Heja!





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar